Då jag gjorde min debut som kolumnist på Odds Online under förra veckan så fick jag åter igen fortsatt förtroende att plita ner en ny tankesmedja och krönika till vecka 9. Jag tänkte idag låta mina tankar flyta iväg på något som jag normalt tycker är skittråkigt, nämligen hockey. Sen är det inte vilken hockey som helst utan allsvensk hockey…ännu tråkigare. Jag har aldrig gillat hockey av någon anledning. Kanske är det för att jag aldrig under mina 25 år haft möjligheten att gå och se livehockey. Eller möjligheten, Karlskrona där jag kommer ifrån har ett hockeylag, som dessutom, på senare tid faktiskt blivit väldigt duktiga. Så var inte fallet när jag bodde i staun.
Malmö Redhawks är ett fenomen. Inte till den grad att jag anser att det är ett utomordentligt hockeylag eftersom jag inte vet om de är ett utomordentligt hockeylag utan snarare för den senare tidens uphåsade skriverier. Det skall också tilläggas att jag har en mycket god vän som vigt sitt liv åt det här hockeylaget under många år och var därför också nära att stryka med efter den snöpliga förlusten mot Leksand, som dessutom inte hade något att spela om, i den avgörande matchen om vilka lag som skulle få möjlighet till en elitserieplats. Något som dessutom skedde två år i rad. Att sen Rögle, hatmotståndaren nummer ett, gick upp istället är inget som direkt hjälpte.På så vis har det inte kunnat undgå hur det faktiskt har gått för det här laget under det senaste året.
Som rubriken förtäljer har Malmö Redhawks fått en ny slogan. Det här efter att halva laget försvann när de hotades av konkurs. Laget gick skit och spelarna försvann och alla trodde att laget nu var borta för alltid. Min gode vän lika så som hade gett upp livet. Sen hände nåt. Åtta juniorer fick förtroendet i den kommande matchen. Killar som aldrig spelat hockey högre än J 18. Helt plötsligt stod de röda hökarna som vinnare. Ett stycke svensk idrottshistoria i mina ögon, trots att jag inte gillar hockey. Inga pengar, bara hjärta.
Tillsammans med min vän, hans vän samt ytterligare en kamrat från mitt närområde togs ett mycket enkelt beslut att åka ner till Malmö Arena för att avnjuta matchen Malmö – AIK i Percys nya skrytbygge. Allsvensk mittenmatch. 12 400 personer…12 400 i en allsvensk mittenmatch. Jag har inte ens varit på en landskamp i fotboll. Den högsta publiksiffra jag varit med om i idrottssammanhang är en match Mellan Rödeby AIF och Karlskrona AIF som drog 800 personer. Total lycka. Vilken stämning och vilken match. 6 – 2 till Malmö. Och jag som inte ens gillar hockey. Inga pengar, bara hjärta.
Jag skall faktiskt erkänna. Jag har aldrig gillat Malmö. Jag har faktiskt tyckt det varit roligt när Malmö aldrig lyckats i de viktiga matcherna. Det har varit jag som stått först på morgonen och påtalat för min gode vän varje gång vi träffats i skolan. Vridit om kniven ytterligare. Det är slut med det nu. Om det hade funnits TV-bilder under Malmö – AIK som filmat sektion 22 D – rad 10 – hade ni sett en kille som likt alla andra malmösupportrar, skrek, stojade och stimmade varje gång det blev mål för skåningarna. Jag stod till och med och applåderade de sista tre minuterna som sig bör. Inga pengar, bara hjärta.
Här slutar mina åsikter om hockey. Jag har mycket åsikter om annat. De kommer jag hålla för mig själv tills nästa gång jag får förtroende i den här spalten. Många tycker nog att jag är någon populärsupporter som bara håller på de som det går bra för. Det kan vara så. Men det skiter jag i. Jag fick den dust av lycka jag behövde genom besöket i Malmö Arena. Om det sen hade med laget, stämningen, publiken eller med arenan att göra, det förtäljer inte historien. Det enda som betydde nåt var banderollen på den en långsidan som några malmöiter hade satt upp. Jag tror nog att ni vet vad där stod…
Inga Pengar, bara hjärta.
Skriven den 25 februari, 2009
